Det är inte många gånger under detta år jag har längtat hem till Sverige. Men just nu vill jag inget annat än att vakna upp i min svenska säng, gå ner till köksbordet och se mamma pappa och Jonas sitta där och äta frukost. Drick te ur våra krypmuggar, äta mammas rostmacka med apelsinmarmelad. Eller pappas rågsiktiskakor medd leverpastej och saltgurka.
Att även veta att jag skulle kunna hälsa på vem som helst i min familj, eller vilken kompis som helst och INGEN skulle vara mer än 30 min bort.  

Så här mycket har jag nog aldrig gråtit i hela mitt liv.


Kan ni inte komma nu? :(